Första kapitlet ''I Solberga prästgård''

Förtsa kapitlet inleds såhär: ''På den tiden, då kung Fredrik den andre av Danmark regerade över Bohuslän, bodde i Marstrand en fattig fiskmånglare, som hette Torarin''.

Jag tänker berätta lite om det första kapitlet.
I detta kapitel handlar det mycket om en man som heter Torarin och hans hund Grim.
Torarin är en fattig fiskesäljare som är på väg hem från hans försäljningar.
Torarin pratar med sin trogna vän, Grim, om att vattnet i havet har frusit och de skulle kanske ta vägen över havet. Han hade hört att folk hade pratat om det runt om, det skulle vara en snabbare väg hem.
När de åkte fram på vägen så började Grim att tjuta högljutt och Torarin undrade om det inte var en ulv i närheten, men sedan upptäckte han att det var Grim som lät. Han försökte lugna hunden men han fortsatte.
Det åkte genom Solberga. Torarin hade i tankarna att hälsa på herr Arne i prästgården, han tänkte fråga om herr Arne visste någonting om hur isen var på havet. Han sa till Grim att de säkert skulle få mat där, herr Arne var så trevlig att göra det.
Medan de var på väg mot prästgården så fanns det mörka skogar, odjur och troll av alla slag som vågade sig ned på öppen mark, sedan det hade blivit mörkt.
Det fanns ingen annan de kunde kasta sig över än den fattige Torarin.
Grim var orolig, han fortsatte att tjuta, då brast Torarins tålamod, då tog han hunden i nackskinnet och kastade ner honom från lasset, men Grim fortsatte att tjuta ända tills Torarin körde in genom ett mörkt portvalv och kom in på prästboställets gård.

I prästgården satt prästen, herr Arne, hans fru och hjälpprästen. De fanns tre drängar och de var två pigor.
Längst nere vid bordet där alla satt, satt två barn. Den ena var herr Arnes sondotter och hon var inte mer än fjorton år. Det andra barnet var fader- och moderlös.
Torarin upptäckte en kista. Han visste att herr Arne förvarade sina silverpenningar i den.

Den gamla husmodern (frugan) frågade herr Arne, ''Varför slipa de knivar på Branehög?''
Herr Arne strök henne över handen för att lugna henne, men han svarade inte. Det är något som skrämmer herr Arnes hustru.
Herr Arne började tala om hur när han kom till Bohuslän och började predika.
''Ha vi inte sett fiender ligga i bakhåll för oss, då vi drogo till Guds hus? Ha vi inte varit bortdrivna ur prästgården, och ha vi inte måst draga till skogen som fredlösa? Avstår det oss att bli över oss givna och förlora modet för ett ont varsel?'', sade Arne.
Efter det så tänkte de andra, ''Det är ju sant. Gud har skyddat herr Arne i de största faror.